Dröm om min förvåning när jag ser mig själv sträcka fram handen och ta i hand på det :)
Jag är verkligen ingen löpare och har aldrig varit. Visst sprang man en del som yngre då jag spelade fotboll och även i andra sammanhang. Men att ge sig ut bara för att springa har aldrig varit en längtan hos mig.
I alla fall så hade jag nu antagit en utmaning och bara tanken på att jag skulle springa ett lopp, var ju egentligen helt sjukt.
Jag började i alla fall att träna löpning och jag började från scratch, ruta 1. Det blev mycket mycket korta sträckor i början och det var bara jobbigt. Det fanns ingen som helst njutning i detta. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle klara utmaningen.
Min PT kollad min löpstil och konstaterade att jag hade ett hårt hälislag, vilket inte var så bra för min rygg och rekommenderade mig att pröva framfota-löpning. Detta började jag med och det var så svårt att lära om. Men eftersom jag sprang så kort sträckor och långsamt tempo så vande jag mig efter hand att springa
Den sommaren innan loppet skulle gå blev jag allvarligt sjuk och allt som hade med löpning och träning lades på is.
I augusti året efter tog jag mig igenom korta banan på Prinsens Minne. Jag sprang så mycket jag kunde.
Strax efter det pajade knät och det blev dags för rehabiliteringsträning för knät och löpningen lade på is igen.
Fram till att knät pajade hade jag mitt löpbästa på 21 minuter. (tid jag sprungit i ett svep) Kan verka lite, men är en bedrift när det gäller mig.
Nu har knät blivit bra igen och jag har så smått under hösten tagit upp löpningen igen. Jag tycker verkligen inte det är en rolig aktivitet, det som motiverar mig att fortsätta är att se om jag kan.
Idag hade jag tänkt att köra intervaller (gång) i backe. Gick upp på löpbandet och började gå (uppvärmning) Det kändes bra och jag tänkte att jag springer lite. Sagt och gjort, sist jag sprang en lite längre sträcka blev det 15 min så jag tänkte att jag ska springa 15 min och när jag gjort det tycket jag att jag i alla fall måste springa 16 min och då tänkte jag; "Undrar om jag fixar 20 minuter?. Det var bara att testa och det gjorde jag. Jag hade ju tidigare sprungit 21 min så jag ville ta 22 minuter. När jag nästan gjort 22 min; tänkte jag; "Jag satsar på 30 min" och när jag sprungit 31 minuter var jag nöjd. Det kändes som en framgång Jag hade kunnat springa längre men tänkte att jag måste inte göra det idag.
Under tiden jag sprang så funderade jag på hur jag upplevde aktiviteten. Jag tycker det är tråkigt, riktigt tråkigt att springa. Det var inte särskilt jobbigt. Jag låg på 79 % i puls i snitt, och det kändes ok.
Men det är tråkigt och jag kan säga att om jag hade sprungit utomhus hade jag sluta springa och börjat gå mycket tidigare. Tack vare att jag var på löpbandet som hela tiden matade på så fortsatte jag.
Och jag sprang hela sträckan med framfota-löpning och det känns jättebra. Inga hårda stötar upp i ryggen.
Kanske kommer det en dag när jag älskar att springa. Där är jag inte än. Men jag är oerhört nyfiken på om jag kan och hur långt jag kan. Så jag ger inte upp löpningen ännu. Tänk om jag kan ge mig på milen nästa år :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar