Veckan som gått

Väntrummet på Söderkliniken

I måndags var jag på återbesök hos naprapaten. Det gjorde minst lika ont som förra gången, men han konstaterade att svullnaden bakom knät hade gått ner och det är ju positivt.
Min knä blev tejpat igen. Han tittade på hur jag går och konstaterar att jag har lite annorlunda fotföring på höger sida, om det beror på knäskadan eller om jag är född sådan kan ingen säga, eftersom ingen kollat det innan. Vi skulle i alla fall inte lägga någon energi på det.
Naprapaten kollade mina knäböj och de såg bara bra ut. Han sa att jag skulle träna mer djupa knäböj i fortsättningen för att utmana muskulaturen mer. Och för att stabilisera mer i knät ska jag göra enbent marklyft, varje dag + att jag ska massera muskulaturen i lår och vad, varje dag.
Jahaja, det är ju bara att göra så och hoppas att det hjälper. Men naprapaten borde ju ha lite erfarenhet.

 Idag är det fredag och jag har gjort min "hemläxa". Jag hoppas verkligen att jag snart känner att det blir skillnad.
Det är så gräsligt tråkigt att det krånglar. Hade jag fått rätt hjälp från början hade jag kanske sluppit det här nu. Men det är ingen idé att hänga läpp för. Nu gör jag det bästa jag kan av situationen och hoppas på det bästa.
Jag kan ju trots allt fungera normalt. Problemet stör mig bara ibland, att det är vissa saker jag måste undvika. Det kunde ha varit mycket värre.

Förra veckan satte vi igång arbetet med vårens utmaning på allvar. BUF Championship 2.0 ska sättas i sjön.
Vi i tävlingsgruppen hade vårt första planeringsmöte förra veckan och många idéer kläcktes.
Vi bestämde att ändra lite i reglerna från förra året och vi planerade även  aktiviteter och vem som skulle kontakta vem.
Jag fick några gym och några butiker att ta kontakt med och idag var jag på ett av gymmen. Det var riktigt kul, för detta gym hade jag inte varit på tidigare.
Det är kul att se hur det ser ut på andra ställen.
Nästa vecka har jag bokat möte med det andra gymmet och två butiker.

Det har varit sportlov denna vecka och jag har kunnat vara ledig lite grann, men inte så mycket som jag hade velat. Jag satsar på påsklovsveckan nu. Då vill jag vara ledig hela veckan.

Ett besök till Ullared blev av i alla fall :)

"Ont ska med ont fördrivas"

Att medvetet göra något på sig själv som gör ont kräver mycket självbehärskning och ett starkt beslut att genomföra det.

Jag fick i "hemläxa" av naprapaten att massera underbenet  med tummarna och vaden med en tennisboll. Detta gör helt otroligt ont och få mig till att göra det är en rejäl ansträngning. Men jag har gjort det varje kväll utom två. Hoppade över kvällen innan jag skulle ha PT på morgonen dagen efter och igår kväll, eftersom det blev sent och jag var helt enkelt för trött.
Idag är första dagen som jag känner att det börjar bli bättre och det ger ju motivation att fortsätta trots smärta.
"Ont ska med ont fördrivas"  (Ursprungligen från gammal ovetenskaplig läkekonst, variant känt i skrift sedan 1623) - Wikipedia

Jag vill bli bra igen och då får jag stå ut. I morgon ska jag tillbaka till naprapaten och då vet jag att det antagligen kommer att göra mycket ont. Lika bra att vara förberedd på det. Förra gången trodde jag att jag skulle tuppa av, pga av smärtan. Uj uj uj
Han ska även titta på mina knäböj för att se om de ska justeras, eftersom jag har som han sa; två helt olika knän.
Helst ville man ju blivit bra igår, men det måste få ta den tid det tar. Det viktigaste är ju att det blir bra igen.

En annan sak som jag kom att tänka på nu, med tanke på det jag skrev först; att medvetet göra något på sig själv som gör ont; är att träna utanför sin egen box, även om det är obekvämt.
Det tog tid för mig att ta mig utanför min egen box. Först att våga prova det som verkade jobbigt eller svårt. Och sen när jag gjort det, våga köra tungt eller hårt.
Som jag gör nu; Tunga lyft och tuffa intervallpass och cross-pass.
Och det har ju gett resultat :)

Så nu behöver jag "gå ur boxen" igen och fortsätta "plåga" mig själv med egen-behandling som gör fruktansvärt ont och fortsätt gå till naprapaten fast det också gör fruktansvärt ont.

Bergochdalbana

Veckan som gått har varit en bergochdalbana i sorg och glädje. Ena stunden känns allt o rätt ok och rätt som det är kommer sorgkänslan över en och det är svårt att hålla igen.
Man drabbas av gråtattacker och det måste få vara så.

I torsdags berättade jag för mina grupper vad som hänt, eftersom Urszula gick på träningen och många visste vem hon var. Det var jobbigt. Eftersom jag har tre grupper fick jag berätta det tre ggr, samtidigt som det är bra att prata om det men det river upp.

I fredags morse var jag i valet och kvalet om jag skulle åka in på spinningen eller inte. Hade fortfarande lite träningsvärk efter onsdagens tuffa benpass, och kände att jag kanske inte skulle kunna styra känslorna.
Jag bestämde mig för att åka in. Tänkte att det är bra både för kroppen och knoppen att få köra lite tufft.
Det gick så där med själva passet, mina ben hade inte orken nog men jag genomförde passet och det kändes lite bättre efteråt.
Efter passet landade jag in hon min "hobby-spykolog" och grät en skvätt innan jag åkte till Teknikförskolan för att möta kollegorna där.

På mötet berättade chefen om det som hänt och vad som har gjorts.

Krishantering
En sak som var skönt att se var hur krishanteringen fungerade på jobbet första dagen.
Vi fick alla beskedet direkt när vi kom på morgonen.
Halv 9 hade vi första krismötet, en från varje avdelning, jag, min chef och en förskolechef från en annan enhet kom. Hon var med oss halva dagen. Vår chef var med oss hela dagen.
På första mötet gick vi igenom vad som hänt och vilka vi hade meddelat. Vilka mer skulle meddelas och uppgiften att meddela delades ut till oss i gruppen.
Vi pratade om hur vi skulle säga till barn och föräldrar. Det skrevs en lapp, så alla fick samma information.
Den här tisdagen var det bestämt sen innan att båda stora avd skulle gå på teater och barnen var inställda på detta. Vi  sa att vi skulle upprätthålla verksamheten i den mån det gick . Alla hjälpte till så att de barn som ville gå på teater kunde gå och de pedagoger som ville stanna kvar kunde göra det.
Alla tog hänsyn till alla under hela dagen. Alla fick reagera som de ville. Man vet ju inte hur man reagerar förrän man är i situationen. Och vi reagerade alla olika. Vi stöttade varandra, grät ihop och kramades.
Vi satt på mötet och alla grät. Det var både overkligt och skönt på samma gång.

Vi som gick på teatern sa sen att det var bra både för oss och för barnen att vi gick i väg. Det var skönt att komma ifrån en stund och tänka på annat.

Kl 13 hade vi nästa krismöte, då vi kollad av om alla blivit meddelade.
Vi har en krislåda som ska användas. I den finns en fotoram, ljus och en bok  och en vas.

Detta  är material ur krislådan för barnen

När man läser om sån här krishantering kan det låta så konstigt att man gör så här, men när man varit mitt i det så förstår man hur oerhört viktigt detta är, att det verkligen blir organiserat. Det hjälper en att ta sig igenom första dagen på jobbet.

Under veckan som gått har vi funnits där för varandra.
På måndag är begravningen och den är Malmö. De som vill åka dit har fått ledigt från jobbet.
Vår chef gick ut och frågade alla föräldrar om det fanns möjlighet för dem att deras barn att vara hemma denna dag.
Och av 70 barn har vi  9 st på måndag.
Det är fint att se att när det är kris så hjälps vi alla åt.

Knut och Sixten som fick oss att skratta på teatern "Mera Kärlek"

Sorg

Möttes av ett dödsbesked i morse när jag kom till jobbet. Även om jag visste att hon blev hastigt sjuk i torsdags och att det tillstött komplikationer så var det ett hårt slag.
Vi har alla varit slagna idag och dämpade.
Att en kollega dör hastigt är overkligt. Svårt att ta in.
Jag är oerhört tacksam för att jag har så fantastiskt goa kollegor nu när detta hände. Vi har stötta och kramats och gråtit ihop.
Och vi har även en fantastisk chef som ställt upp för oss hela dagen.

Det är svårt att förstå att hon inte kommer till mitt kontor varje dag och säger hej och pratar lite.

Det blev mycket prat om döden både bland barn och pedagoger. Vi har alla många olika tankar om ämnet, vad som händer, hamnar man någon annanstans och så vidare.

Jag tror att när man dör så är man borta, man hamnar ingen annanstans.

Vår chef sa flera ggr idag att: Alla sörjer på olika sätt, tar åt sig på olika sätt och vi tror på olika sätt om saker och ting och att det är så och vi måste respektera varandras olikheter. Och det gör vi verkligen på min arbetsplats och det är väldigt skönt.

Alla får lov att bearbeta sorgen på sitt sätt och tro på sitt sätt om vad som händer vid döden.

Jag kommer att minnas min kollega som den goa och glada kollega som hon var.
Hon lever vidare i vårt minne.

Resultat för januari

En månad har gått. Och jag närmar mig målet.

Resultat under januari: minus 3,2 kg och minus 10 cm totalt på mätta ställen.

Och jag har inte gått på någon diet, eller späkat mig eller uteslutit något. 

Jag äter helt vanlig mat,det jag normalt äter, har ökat lite på proteinet och minskat lite på potatis och pasta. 

Socker och vitt mjöl äter jag mycket sällan pga av sjukdom och så har det varit i flera år.

Jag har gått efter mina egna menyer i min menykokbok. :) :)

Jag valde nivån på 2000 kcal/dag

och jag äter sånt här:

men inte ofta. Detta är s.k. sällanmat. 

1 gång i veckan unnar jag mig min favorit, vilket är:

Jag är supernöjd.

Nu kör jag vidare under februari.

Ett första besök hos naprapaten

Veckorna går verkligen fort. Måndag - fredag och så kommer  helgen.
Förra  helgen bestämde jag mig för att ringa någon som skulle kunna hjälpa mig vidare med mitt  knä.  Fick  problem med det för över ett år sen.  Det är röntgat och det är ingen skelettskada eller artros.  Det har  blivit mycket bättre,  men det sitter något kvar som gör sig påmint och det irriterar mig. Det stör mig.
Jag har haft en riktigt duktig sjukgymnast i många år,  men nu har hon gått i pension.
Så jag måste hitta någon annan. Jag har frågat runt och själv kollat in vad som finns och bestämde mig till slut för en naprapat.
Så igår ringe jag till Söderkliniken. Det fanns en tid samma dag på eftermiddagen.  Vilken tur.

Välkommen där börjar Vi med att naprapaten frågar mig om problemet och hur länge osv. Under samtalets gång skriver han in på datorn det jag säger i en rasande fart. Jag har aldrig sett någon skriva så fort.

Sen undersöker han mitt knä, jämför med det andra och säger : Inte nog med att du har två ben som inte är lika. Dina knän ser ut att komma från två olika människor.

Jaha ja,  Det kan väl vara kul att vara unik, men inte när man får problem.
Jag frågar om han tror att det går att göra något åt det och det är han nästan säker på.  Behandling börjar och det är inte mysigt, det gör ont på riktigt.  Tänker på talesättet : Ont ska med ont fördrivas.  Och undrar om det verkligen stämmer.
Jag får några självbehandlingsuppdrag med mig hem som jag ska göra varje dag i 10 dagar.  Leva och träna som vanligt.  Om jag ändrar något  vet vi inte om behandlingen hjälper. Ska tillbaka efter 10 dagar
Mitt knä blev tejpat och det ska sitta tills tejpen trillar av.
Diagnosen är uttänjt ligament och en vadmuskel som knutit sig.  Hua vad ont det gjorde när den masserade.

Jag har gott hopp att det kommer att bli bra :)