Jag fick i "hemläxa" av naprapaten att massera underbenet med tummarna och vaden med en tennisboll. Detta gör helt otroligt ont och få mig till att göra det är en rejäl ansträngning. Men jag har gjort det varje kväll utom två. Hoppade över kvällen innan jag skulle ha PT på morgonen dagen efter och igår kväll, eftersom det blev sent och jag var helt enkelt för trött.
Idag är första dagen som jag känner att det börjar bli bättre och det ger ju motivation att fortsätta trots smärta.
"Ont ska med ont fördrivas" (Ursprungligen från gammal ovetenskaplig läkekonst, variant känt i skrift sedan 1623) - Wikipedia
Jag vill bli bra igen och då får jag stå ut. I morgon ska jag tillbaka till naprapaten och då vet jag att det antagligen kommer att göra mycket ont. Lika bra att vara förberedd på det. Förra gången trodde jag att jag skulle tuppa av, pga av smärtan. Uj uj uj
Han ska även titta på mina knäböj för att se om de ska justeras, eftersom jag har som han sa; två helt olika knän.
Helst ville man ju blivit bra igår, men det måste få ta den tid det tar. Det viktigaste är ju att det blir bra igen.
En annan sak som jag kom att tänka på nu, med tanke på det jag skrev först; att medvetet göra något på sig själv som gör ont; är att träna utanför sin egen box, även om det är obekvämt.
Det tog tid för mig att ta mig utanför min egen box. Först att våga prova det som verkade jobbigt eller svårt. Och sen när jag gjort det, våga köra tungt eller hårt.
Som jag gör nu; Tunga lyft och tuffa intervallpass och cross-pass.
Och det har ju gett resultat :)
Så nu behöver jag "gå ur boxen" igen och fortsätta "plåga" mig själv med egen-behandling som gör fruktansvärt ont och fortsätt gå till naprapaten fast det också gör fruktansvärt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar