Bergochdalbana

Veckan som gått har varit en bergochdalbana i sorg och glädje. Ena stunden känns allt o rätt ok och rätt som det är kommer sorgkänslan över en och det är svårt att hålla igen.
Man drabbas av gråtattacker och det måste få vara så.

I torsdags berättade jag för mina grupper vad som hänt, eftersom Urszula gick på träningen och många visste vem hon var. Det var jobbigt. Eftersom jag har tre grupper fick jag berätta det tre ggr, samtidigt som det är bra att prata om det men det river upp.

I fredags morse var jag i valet och kvalet om jag skulle åka in på spinningen eller inte. Hade fortfarande lite träningsvärk efter onsdagens tuffa benpass, och kände att jag kanske inte skulle kunna styra känslorna.
Jag bestämde mig för att åka in. Tänkte att det är bra både för kroppen och knoppen att få köra lite tufft.
Det gick så där med själva passet, mina ben hade inte orken nog men jag genomförde passet och det kändes lite bättre efteråt.
Efter passet landade jag in hon min "hobby-spykolog" och grät en skvätt innan jag åkte till Teknikförskolan för att möta kollegorna där.

På mötet berättade chefen om det som hänt och vad som har gjorts.

Krishantering
En sak som var skönt att se var hur krishanteringen fungerade på jobbet första dagen.
Vi fick alla beskedet direkt när vi kom på morgonen.
Halv 9 hade vi första krismötet, en från varje avdelning, jag, min chef och en förskolechef från en annan enhet kom. Hon var med oss halva dagen. Vår chef var med oss hela dagen.
På första mötet gick vi igenom vad som hänt och vilka vi hade meddelat. Vilka mer skulle meddelas och uppgiften att meddela delades ut till oss i gruppen.
Vi pratade om hur vi skulle säga till barn och föräldrar. Det skrevs en lapp, så alla fick samma information.
Den här tisdagen var det bestämt sen innan att båda stora avd skulle gå på teater och barnen var inställda på detta. Vi  sa att vi skulle upprätthålla verksamheten i den mån det gick . Alla hjälpte till så att de barn som ville gå på teater kunde gå och de pedagoger som ville stanna kvar kunde göra det.
Alla tog hänsyn till alla under hela dagen. Alla fick reagera som de ville. Man vet ju inte hur man reagerar förrän man är i situationen. Och vi reagerade alla olika. Vi stöttade varandra, grät ihop och kramades.
Vi satt på mötet och alla grät. Det var både overkligt och skönt på samma gång.

Vi som gick på teatern sa sen att det var bra både för oss och för barnen att vi gick i väg. Det var skönt att komma ifrån en stund och tänka på annat.

Kl 13 hade vi nästa krismöte, då vi kollad av om alla blivit meddelade.
Vi har en krislåda som ska användas. I den finns en fotoram, ljus och en bok  och en vas.

Detta  är material ur krislådan för barnen

När man läser om sån här krishantering kan det låta så konstigt att man gör så här, men när man varit mitt i det så förstår man hur oerhört viktigt detta är, att det verkligen blir organiserat. Det hjälper en att ta sig igenom första dagen på jobbet.

Under veckan som gått har vi funnits där för varandra.
På måndag är begravningen och den är Malmö. De som vill åka dit har fått ledigt från jobbet.
Vår chef gick ut och frågade alla föräldrar om det fanns möjlighet för dem att deras barn att vara hemma denna dag.
Och av 70 barn har vi  9 st på måndag.
Det är fint att se att när det är kris så hjälps vi alla åt.

Knut och Sixten som fick oss att skratta på teatern "Mera Kärlek"