Grodor ur munnen och energigivare

Vissa dagar vet man redan när man vaknar att man egentligen skulle ha stannat i sängen. Igår vaknade jag så trött så trött. Hade sovit dåligt flera nätter pga fullmåne och sen hade en fulltecknad helg och på måndags morgonen var jag trött på riktigt.
Kommer till jobbet som i dvala, men hejar glatt på alla, har ju inte sett dem på en vecka, och får mitt kaffe och en kollega säger något, som egentligen är mycket trevligt, men jag såg tyvärr bara hinder och svarade utan att ha kopplat in hjärnan helt. Tänker och pratar samtidigt och det som kommer ut ur munnen är inte riktigt det som var tänkt. Riktiga grodor ur munnen.

Fick liksom inte med hela tankebanan i det jag sa och det kom ut helgalet. Ungefär som Afasi, om ni vet vad det är. De som har afasi, tänker helt klart men det som kommer ut kan vara rappakalja.
Vet med en gång när jag hör vad jag säger att min kollega kommer att bli sårad och så blev det. Tyvärr kunde vi inte ta det med en gång pga av jobbet. Jag tänkte att jag tar det med henne så snart som mjöligt, men hon hann före och kom in på mitt kontor och frågade om jag hade någon minut. Och självklart hade jag det. Vi pratade igenom det och det slutade med att vi satt och flabbade ihop. Det är gott med människor som känner en och vet att man verkligen inte menade det som kom ut ur munnen.

Men tyvärr satt tröttheten i ända fram till eftermiddagen då jag fick massor av energi av min grupp på Arenahallen. Det kom 37 deltagare och de var så härligt postpositiva och härliga. Och de jobbade så underbart bra. Att man kommer upp i åren betyder inte att man inte kan träna. När jag startade denna grupp så var vi i snitt 13 st på passen. Nu är vi 33 i snitt. De berättar för sina grannar och vänner och tar de med sig och de flesta stannar kvar.
Jag har haft den här gruppen i tre år och har sett fantastiska framsteg på flera av deltagarna. De flesta av de som började då när gruppen startades är kvar.
Det som är lite tråkigt med en sådan här grupp är att anledningen att deltagarna slutar är att de helt inte kan ta sig till träningen längre. Den äldsta jag haft var 84 år när hon slutade hos mig och den äldsta jag har just nu är 84 och den yngsta 25. Det är så coolt.
Jag bad deltagarna i måndags att skriv upp sin ålder på ett papper och jag räknade ut snittåldern: 65 år.

Vad är det då vi gör på detta pass? Jo det är cirkelträning. 10 olika övningar, de flesta med den egna kroppen som redskap. Vi använder även gummiband och hopprep. Jo du läste rätt, hopprep. De flesta hoppar faktiskt. Första gången jag introducerade hopprep så tittade de jättekonstigt på mig. "Ska vi hoppa hopprep?" "Det har jag inte gjort sen jag var barn"
"Bara om ni vill" Svarade jag.
Nu hoppar de flesta. Tror inte att elitgymnasten hade kallat det att hoppa hopprep, mer lunka över hopprepet.
Men det som är så kul är att se dem när de hoppar eller "lunkar" över hopprepet. De är lyckliga. De ler :)

Det är aldrig försent att börja träna. Om någon påstår det så ljuger de. det finns alltid något man kan göra. Det som kan vara svårt är att se förbi det man inte kan göra och faktiskt se det man kan göra.
Jag har halta och lytta deltagare, de som har hjärtproblem, högt blodtryck, ont på alla möjliga ställen, stelopererade.

Till denna grupp kommer även FaR-patienser (FaR = Fysiks aktivitet på Recept). Receptet skriver en läkare eller sjukgymnast ut.
Jag hade äran att vara med i den första gruppen instruktörer som gick den första FaR-utbildningen i Halmstad. Det är kul att få ha varit med från början.